⭐️⭐️

✌️

1Likes
0Comments
199Views

2. 🌊🌊

Jag vill vara okej. Jag vill känna att mina leenden är riktiga och jag vill känna att hela jag spricker utav lycka. Jag vill känna mig bekväm i vad jag har på mig och i vem jag är. Jag vill inte hela tiden känna att jag ser världen på ett annat sätt än andra. Jag vill att någon ska kunna förstå mig när jag säger att jag känner regnet och hellre vill stå ute i det och le än under tak och vänta på att det ska ta slut. Jag vill att någon ska kunna förstå det vackra i att åka buss, kolla ut på himlen eller ligga på golvet och bara andas. Jag vill att någon ska förstå varför jag gråter till lyckliga låtar och varför jag alltid ger folk andra chanser. Jag vill vara den där ”äckligt” snälla kompisen som alltid ler och som ingen frågar hur hon mår. För om dom skulle fråga så skulle dom få ett annat svar än förväntat.

När han kollade mig i ögonen och sa ”Jag vet att du inte är okej” och tårarna kom. Mitt huvud var mot hans axel och jag kände hur hans tröja blev blöt. Han viskade att det var okej att gråta. Att alla måste göra det någon gång. Annars exploderar vi. Och jag kände lättnaden, lättnaden utav att veta att jag inte var själv. Att min nya vän var som mig, att han kunde hålla inne allt jobbigt tills det inte räckte längre och elden på stubinen äntligen nådde sin slut destination och exploderade. Han och jag, vi var dom som såg det vackra ingen annan såg. Vi är dom som kramade träd för att känna oss mindre ensamma och som lägger sig i snön mitt i vintern för att vi inte orkar någonting mer. Vi är dom som är kvar när alla andra går. Vi är fotspåren fulla med vatten som blir kvar när alla andras suddas bort. Vi var dem med tyngst hjärtan. Hjärtan som inte skvallrade hemligheterna vi fick bära. Vi var dem som hade de största själarna men svåraste stigen att vandra.

Join MovellasFind out what all the buzz is about. Join now to start sharing your creativity and passion
Loading ...